Sitter och tittar på alla massa bilder från förut. När jag hade jätte ljust hår, brydde mig aldrig om vad jag hade på mig, då jag lät vem som helst trycka ner mig, när jag aldrig sa ifrån om någon gjorde nått dumt mot mig, när skolan inte ens fanns på kartan och jag trodde att jag aldrig skulle kunna leva utan dom personerna som man stod närmast då.
Ingenting är så längre. Mitt hår är långt ifrån jätte ljust, jag bryr mig nu om vad jag har på mig, jag låter ingen trycka ner mig, när någon gör något fel mot mig så talar jag om det, skolan är högst upp på listan och personerna som jag inte trodde att jag kunde leva utan är borta från mitt liv. Som att dom aldrig ens varit med från början.
Om jag hade varit den personen jag var förut och sett mig själv nu så hade jag aldrig trott på att det var jag. Och när jag tänker tillbaka hur jag var förut så kan jag inte ens fatta att jag varit så, känner inte igen mig någonstans. Jag är glad över att jag har förändrats, på alla sätt och vis. Jag är fortfarande lilla osäkra Erica som jag alltid varit, bara det att jag nu vågar säga ifrån, jag prioriterar saker annorlunda, jag har lärt mig att jag faktiskt kan leva utan dom som var "mitt allt" och har helt enkelt börjat bry mig om hur jag ser ut. Så ja vad ska man säga.. The old me is dead and gone, fast ändå inte